Idag strax efter sju på morgonen väcktes vi av ett samtal av Dennis mamma, Curt har dött.

En så varm och omtyckt människa som aldrig ville någon nåt ont, som aldrig tagit en sjukdag från ett jobb som han alltid älskat, som drabbades av cancer och som kämpade så hårt emot den. Världen är inte rättvis!!

 

Jag är så otroligt tacksam att underbara Lena och Curt bestämde sig för att berätta hur det låg till, att de gjort allt de kunnat, att vi skulle komma och fira hans födelsedag. 

Jag var i Sundsvall, hade tänkt stanna längre för vi firade min brors 40-årsdag. På lördagkväll ringer Dennis och berättar vad hans mor inte sagt till mig när hon ringt mig några timmar tidigare, jag förstår att hon kände att hon inte ville säga nåt när jag var nere i Sundsvall. De är så underbara, de vill inte att någon ska vara ledsen. Självklart for jag hem på söndagen och direkt från bussen for vi hem till dem.

    Jag är så glad att vi var där då, för det var sista gången vi träffade honom. Vi skulle dit senare (idag var det tänkt) men så hände det som vi inte hade förberett oss på...

 

Vi grät, skrattade och var tysta, vi mindes och tänkte på allt det som han inte hunnit uppleva.

Det var något av det jobbigaste som hänt i mitt liv, att se en så levnadsglad människa tyna bort.

 

För mig är Curt alltid en storväxt man som med både kropp och personlighet tar plats och som får alla att må bra.

"Är man stor måste man vara snäll" var det jag alltid tänkte när jag träffade honom. Jag ska inte ljuga, jag var lite rädd för honom i början, jag kände mig alltid så liten, men jag förstod ganska snabbt att jag inte behövde vara rädd, att så fort jag hörde hans röst så kunde jag känna mig trygg.

 

Tack för att jag fick lära känna dig i nästan sex år, att vi alltid har varit välkomna och att ni har fått mig att känna mig som en del av familjen från dag ett.

 

Vila i frid Curt <3 Du är så otroligt saknad!