Knappt en vecka har jag bott i Övik och folks rätta färger börjar skina igenom nu.. Så glad att jag lämnade Sundsvall och all elak och negativ energi.

 

Kom inte för en sekund och tro att Dennis har tvingat mig att flytta! Då kan jag säga att ni inte känner mig alls och inte är mina verkliga vänner! 

Valet att flytta är helt mitt, att det blev lite knas på vägen är sånt man får ta, men jag är inte bitter. 

Jag flyttade för att jag kände mig instängd i Sundsvall, jag var klar med staden och de människor som bara fanns där när de behövde något.

 

Jag har skaffat mig ett jobb och jag är ett steg närmare att uppnå min dröm -att bli polis! Närmare Umeå, pendelavstånd, så nu är det bara motivationen som ska byggas upp lite mer, men jag är äntligen redo.

 

Har hela tiden fått höra att "du kommer sakna Sundsvall/ Indal" "du kommer hata Övik" "det kommer gå på tok och du kommer att komma tillbaka hit där du hör hemma" Till er som sagt det (jag är en tyst människa, säger oftast inte rätt ut vad jag tycker), kan jag säga att det enda jag verkligen saknar i Sundsvall är mamma och pappa och sushi! Jag trivs jättebra här, alla människor jag träffat har varit jättesnälla, jag känner mig inte längre mindre värd och pratad över huvudet på. Och skulle jag komma tillbaka till Sundsvall så skulle det inte vara krypandes, då skulle jag gjort mitt bästa och kommit tillbaka med huvudet högt, jag har gjort vad jag kunnat, trots att ingen trott på mig. Det finns inga misstag! 

 

 

Mina drömmar är större än Indal till och med större än Sundsvall, jag har de som stöttar mig på riktigt och inte bara kommer med tomma ord, jag vet vilka som kommer att ta sig tid att besöka oss, vilka som inte bara sitter och väntar på att något ska hända så de får sitta och gotta sig och skvallra.

 

Det är tråkigt, men varför leva i en stad som känns falsk?