Sedan det här året börjat har tre personer jag haft i mitt liv på ett eller annat sätt, dött i cancer. Först Curt, min sambos underbara låtsaspappa, sedan Karin, min fina gamla kollega på Coop, och nu senast min underbara barndomskamrats mamma Marie. Det är lite för mycket nu, cancern har kommit alldeles för nära. Början på det här året har varit nog så jobbigt, och jag försöker att sluta omge mig med all negativ energi som just nu verkar flöda fritt överallt. Jag känner att jag har blivit mer sluten igen, vet inte vem jag kan prata med, får höra på omvägar om vad personer sagt om saker jag berättat i förtroende, och sedan har de lagt in en liten egen twist på det. Jag orkar inte, jag är redo att bara ge upp. Ibland blir jag bara så tom på känslor, jag tappar tron på människan, på världen och på livet. Det finns ljusglimtar såklart, det finns de få människor som gör allt värt att ta sig igenom för. Det finns personer som inte kan kämpa längre och för dem, de som var så levnadsglada, vill jag leva. Jag önskar att folk kunde sluta göra varandra illa, och nu pratar jag inte om krig i världen, det är förstås jättehemskt och det måste stoppas! Just nu pratar jag om det krig som pågår i min värld. Kriget om familjen, kärleken och rätten att få falla isär för att kunna börja läka. Jag vill be om ursäkt till dem som jag inte orkat höra av mig till, dem jag skulle vilja umgås med. Men just nu mellan jobbet och soffan finns det inte så mycket av mig själv kvar. Energin är på noll, jag önskar att jag kunde rycka upp mig och bli som förut igen men det kommer ta tid.